- en kort analys av Natos s.k. strategiska koncept
I förra veckan enades Nato, North Atlantic Treaty Organization, och representanterna för dess 28 medlemsstater under mötet i Lissabon om ett nytt ”strategiskt koncept” för de kommande tio åren. I konceptet knäsätts bl.a. den redan inslagna vägen, exemplifierade av bombningarna på Balkan 1999 och invasionen av Afghanistan 2001, om att organisationen även i fortsättningen kommer operera ”beyond NATO borders”. Därmed är även premisserna för internationell lag formellt satta ur spel under det närmaste decenniet.
Sedan dess instiftande 1949 har Nato bekämpat en lång rad förmenta hot, framförallt sedan huvudfienden, Sovjetunionen, upphört att existera 1991. 2010 års strategiska koncept avviker inte från trenden. Natos medlemsstater avser stämma i bäcken allt från konventionella hot till terrorism, ”cyberattacker” och utvecklandet av sådana teknologier, som kan ”impede access to space”. Det betydelsefulla är ändå den mäktiga organisationen intar som internationell aktör och effekterna detta får för Förenta nationernas i praktiken redan kraftigt kringskurna möjligheter att upprätthålla internationell lag och rätt.
Retoriskt vidhåller man i konceptet illusionen om att Nato ska arbeta närmare ”our international partners, most importantly the United Nations and the European Union”, men i praktiken är detta en omöjlighet. Nato förbehåller sig nämligen rätten att agera utanför de parametrar – FN-stadgan – som reglerar bruket av våld inom internationella relationer. Bombningarna av Förbundsrepubliken Jugoslavien 1999 är ett närliggande historiskt exempel på ett sådant förfarande. Organisationen och dess ledande stater, framförallt Förenta staterna, söker gärna stöd i FN:s säkerhetsråd, men om sådant uteblir iscensätter man likväl den i förväg uppgjorda planen. När i framtiden en liknande situation som den i Kosovo 1999 uppstår kommer Nato – förutsatt att man faktiskt är en pådrivande aktör – att konsultera ”other relevant international actors”, inklusive FN. Om något stöd inte finns att hämta på FN-högkvarteret i New York kommer dess medlemmar snabbt förvandlas från ”relevanta” till ”irrelevanta”. På så vis kommer man från Natos sida alltid att handla ”in accordance with international law”.
Den senare formuleringen är av särskilt intresse, eftersom den går stick i stäv med vad som står i det övriga konceptet. Kring vad som är ”förenligt med internationell lag” råder det inga tvivel och har så aldrig gjort, varför meningen förmodligen är allvarligt menad. Det är därför möjligt att en av de mindre fanatiska medlemsstaterna, t.ex. Norge, insisterat på dess inkluderande för att kunna förmå sina kamrater att hålla sig inom lagens råmärken.
Det kommer med all säkerhet inte att hjälpa, men tanken är god.
I övrigt innehåller bl.a. konceptet ett ovanligt valhänt försök att knyta Ryssland närmare sig. Från Natos sida har man stort intresse av att minska den stora, östliga grannens kärnvapeninstallationer vid sina gränser – ett högst reellt hot. Nato vill därför i framtida reduceringar av dessa vapen söka ”Russian agreement to increase transparency on its nuclear weapons in Europe”. Motsvarigheten till att sträcka fram en hand i vänskap i det här fallet hade varit att påkalla ”transparens på båda sidors kärnvapen i Europa”, vilket medfört möjligheten till rysk insikt i Förenta staternas kärnvapenprogram. Detta hade ingen amerikansk president gått med på så om helvetet frös till is; därav denna diplomatiska ”du får gärna visa din men jag tänker inte visa min”.
Av lätt insedda skäl är ömsesidighet, reciprocitet, centralt i diplomatiska relationer. Med ohemula krav så som det ovan citerade, som faktiskt innebär raka motsatsen, vinner man få vänner. Mot den bakgrunden är det särdeles påfallande att det senare i konceptet hävdas att Nato vill ha ett ”true strategic partnership” med Ryssland, och att man förväntar sig att den regionala stormakten ska bemöta detta uttryck av välvilja med... ja, just det, ”reciprocity”.
Det hela hade varit komiskt om det inte var så allvarligt, särskilt med tanke de närmaste årens historia. I Ryssland kan man omöjligt se med blida ögon på Förenta staternas smått vansinniga charader kring det s.k. missilförsvaret i Tjeckien och Polen (för mer på ämnet, se följande inlägg på min gamla blogg) och ännu mindre på Natos fortsatta framstötar i Ukraina och Georgien.
Som tur är förefaller konceptet inte ha varit en faktor i de samtal som sedan tidigare inplanerats mellan Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Rysslands president Dmitrij Medvedev inom ramen för det s.k. NATO-Russia council. I ett gemensamt uttalande på lördagen hade den ensidiga retoriken från konceptet ovan ersatts med, som det heter på Natos hemsida, att parterna ska ”work towards achieving a true strategic and modernised partnership based on the principles of reciprocal confidence, transparency, and predictability”. TT rapporterade på lördagen vidare, att Medvedev konstaterat ”att en period av mycket spända relationer nu är över” och att parterna härnäst på gemensam grund ska se över hur ett framtida samarbete kan komma att se ut.
Som med mycken annan retorik låter det hela väldigt bra; vad som faktiskt blir gjort i slutändan återstår att se. Under alla omständigheter är Natos och Rysslands nuvarande relationer definitivt att föredra framför de senaste 10-15 årens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar